12 steg
   
  12 karaktärsdrag
   
  12 traditioner
   
  12 förmågor
   
  A.R.T.S. verktyg
   
  Undvikandets
anorexia
   

Undvikandets anorexia

   
  .

Det här är en  A.R.T.S.-medlems beskrivning av ett problem som många av oss har erfarenhet av. Vårt tillfrisknande börjar med att vi identifierar våra gemensamma problem. Vi har funnit en gemensam lösning till många av dessa problem i de Tolv Stegen och verktygen i A.R.T.S. program.

   

Nästa ord bredvid undvikande  är flykt och jag lade märke till ord som : att bli fri från, komma ur, glida iväg, skaka av sig oket, komma undan oskadd och att smita undan.

   

Efter det kommer övergivande  vars synonymer är desertering, avhopp, överge, bryta löften, sluta, backa ut, ge på båten, sticka iväg, förråda.

   

Vart vill jag komma med alla desa ord?

   

Nästa ord som kommer efter alla dessa negativa ord är önskan. Jag lägger märke till det ordet för jag har alltid haft en önskan att uttrycka mig som en konstnär  och en medföljande rädsla för att göra det.

   

Jag vet inte hur det blev så, men någonstans fick jag  budskapet att det skulle hända dåliga saker om jag verkligen  uttryckte mig med min konst. Eller så trodde jag (och de runt omkring mig) att det vore bättre om jag bara  “glömde mina tokiga idéer” och “tänkte realistiskt”.

   

Slutresultatet av detta är att jag faktiskt känner mig mer bekväm när jag  INTE håller på med min konst.

   

När jag inte är kreativ känner jag faktiskt en underlig slags upprymdhet, mycket lik, tror jag, den starka maktkänslan som anorektikern känner när hon/han inte äter. Att klara sig utan blir en dygd. Jag är en martyr, ett offer, ännu mer så när ingen vet vad jag har gett upp.

   

Jag får faktiskt en “kick”  av att undvika min konst. Kanske tänker jag eller intalar mig själv att jag sparar tid och pengar och ansträngning för viktigare och mer realistiska saker. Jag börjar uppvisa alla karaktärsdragen som ingår i undvikandesyndromet, en sjukdom som A.R.T.S. kan hjälpa mig att hejda.

   

Jag har tänkt på  de olika sätt som jag undviker att vara kreativ och också på hur jag saboterar för mig själv. Jag “glömmer” att ha material till hands. Jag ”tappar” viktiga artiklar som skulle ha inspirerat mig. Om jag möter någon som skulle kunna hjälpa mig med min karriär, förringar jag mina talanger eller till och med missar att nämna min konst.

   

Om jag känner lust att vara med på en aktivitet kopplad till min kreativitet, eller att vara med på något evenemang som skulle väcka den begravda längtan till min konst, så upptäcker jag att jag har missat att skriva ner datumet i min kalender. Jag råkar somna just när evenemanget ska ske. Jag får huvudvärk. Jag tycker att det är besvärligt att gå dit. Det jag uppnår med detta är att övertyga mig själv att konst är oviktigt, att impulsen som får mig att plötsligt bli uppmärksam, som får mitt hjärta att slå snabbare, som får mig att känna mig känslig och levande och att jag bryr mig… är inte värt det.

 

 

Med andra ord, det är bättre att inte bli besviken. Men jag undviker besvikelse genom att inte försöka alls, alltså genom att hela tiden göra mig själv besviken. Ett smärtsamt botemedel, verkligen, för “behandling” av mina kreativa gåvor.

   

Jag är fortfarande skyldig till några av dessa beteenden; jag “glömmer” att jag har velat se en viss gammal film sedan flera månader och jag missar den. Igen. Jag erkänner inte mina önskningar, inte ens för mig själv och inte för människor som  visar samma entusiasm vänligt pratande på en fest.

   

Entusiasm…hur får vi entusiasm för måleri och musik och konst och naturen och människor och att dansa och sjunga och alla sätt vi har att uttrycka vår individuella och kollektiva mänsklighet?

   

Vad eller vem ger oss denna oförklarliga kärlek?

Jag tror att vår kärlek till konst går hand i hand med våra talanger.

Jag älskar  vissa former av uttryck. När jag utövar min konst, känner jag mig fri och tacksam och tillfreds. Men jag är inte van vid glädje; jag är mer van vid smärta. Och det är den välkända förnekelsen av min glädje och mina gåvor som  min sjukdom vill ta mig tillbaka till.

   

Precis som anorektikern får en underbar känsla av eufori efter att ha “kontrollerat” önskan att äta, den anorektiska personen i relationer är rädd för närhet och snåljåpen får en falsk känsla av prestation när han förnekar sig livets nödvändigheter, så får jag en falsk känsla av kontroll när jag inte utövar min konst .

   

Jag är inte längre kontrollerad av min önskan eller kärlek till min konst, som kräver, annars, så mycket av mina ansträngningar, min tid och mitt hjärta.

   

Så  försöker jag döda min kärlek till min konst, min kärlek till att vara kreativ och jag dödar min

   

längtan
mina drömmar
min aptit
mina önskningar
min uppåtriktade blick

   

Och jag “hakar inte fast min vagn på en stjärna”, som författaren Emerson skrev.
Jag är “utom fara” från mina kreativa gåvor.

   

Och under tiden dör något som en gång var underbart levande inom mig.